Ris & Råg

Nordisk råghalmslöjd möter japansk risslöjd. Om halmslöjd Halmslöjd förekommer jorden runt. Vilka strån som används varierar beroende på odlingsbygd och klimat. I Norden har det framförallt varit råghalm som använts tack vare dess långa strån. I modernt jordbruk används numera stråförkortningsmedel som gör råghalmen mindre lämpad för halmslöjd. Till dagens halmslöjd odlas därför särskild halm, opåverkad av kemikalier, som ger gammeldags långa strån. I Sverige är halmslöjd ett mycket gammalt hantverk med förankring i det gamla bondesamhället. Formerna är traditionsbundna och hör ihop med det nordiska julfirandet. Halmen ansågs vara fylld av kraft som kunde ge en god skörd nästa år. En halmkrona över matbordet som rörde sig av minsta vinddrag höll onda krafter borta. Halmslöjd utövas i flera olika tekniker. En variant är att fläta långa remsor av halmen som sedan sys ihop till föremål, ofta väskor och hattar. Halmhattar har varit en viktig produkt i många länder. I Dalsland var hattproduktion en stor och viktig hemindustri under slutet av 1800-talet. Som mest producerades där 40 000 hattar per år. Hattar gjordes för både kvinnor, män och hästar. En annan form av halmslöjd är ovan nämnda takkronor av klippta halmstrån, även kallade oroar. De binds ihop av korta strån till geometriska former som sedan knyts ihop till stora kronor att hänga i taket. Denna tradition har ett starkt fäste i Finland, där de kallas himmeli. Halmmosaik är ytterligare ett sätt att arbeta med halm. Då pressas halmstrån platta och färgas ibland in i olika kulörer. Dessa limmas fast i olika mönster på ett underlag, ofta träskrin. Tekniken användes flitigt i hela Europa från 1600-talet. Under Napoleonkrigen blev halmmosaik ett arbete för krigsfångar, och när de återvände hem efter krigets slut bidrog de till att sprida tekniken vidare. Utställningen pågår 24 oktober 2026–10 januari 2027.